I en nyligen publicerad analys efterlyser Ellen Larsson politiska beslut för att ”skruva åt kranen” för PFAS-ämnen i svenskt lantbruk. Det är en målsättning Svenskt Växtskydd inte kan dela då den likställer godkända växtskyddsmedel med oreglerade föroreningar. Faktum är att växtskyddsmedel genomgår världens mest omfattande riskbedömningar, och vår bransch investerar miljarder i nästa generations lösningar. Om riskerna hålls på en acceptabel nivå genom adekvata skyddsåtgärder måste ämnena kunna användas, annars drar vi ur sladden för svensk matproduktion innan fullgoda alternativ finns på plats.

Analysen lyfter fram Danmark som ett föregångsland, men bilden behöver nyanseras. Att kopiera förbud utan att analysera miljönyttan eller de omfattande negativa konsekvenser för livsmedelsproduktionen som de danska utredningarna visar på, är ingen ansvarsfull politik. Vi behöver veta vad vi gör och varför. Samtidigt bör vi passa på att åtgärda de unika svenska särregler som begränsar vår verktygslåda och straffar svenska bönder genom snedvriden konkurrens.

Här finns tre perspektiv som debatten hittills har ignorerat:

1. Importparadoxen

Råd & Rön visar att en majoritet av de importerade tomatsorterna innehåller PFAS-rester. Om vi förbjuder effektiva skydd i Sverige, kommer de svenska hyllorna inte att gapa tomma, de kommer att fyllas med import från länder med betydligt lägre kontroll. Vi ”exporterar” då vår miljöbelastning samtidigt som vi försvagar vår egen försörjningsförmåga.

2. Den dolda prislappen för konsumenten

Larsson konstaterar att kalkylen för potatisodling är ”brutal”. Det är en korrekt analys, men prislappen landar i slutändan hos konsumenten. Enligt Växtskyddsrådets utredning innebär ett förbud mot TFA-bildande ämnen utan ersättning en ekonomisk förlust på 1,2 miljarder kronor årligen. För den enskilda odlaren kan det innebära slutet för basvaror som potatis, sallat och raps. För konsumenten betyder det en dyrare matkasse och minskad trygghet i krissituationer.

3. Innovationen hindras av en trubbig regeltillämpning

Vi håller med om att jordbruket behöver alternativ. Men idag hindras nästa generations lösningar av ett EU-regelverk som avfärdar innovationer baserat på teoretiska farlighetskriterier, oavsett om modern precisionsteknik används för att kontrollera den faktiska risken. Vi kan inte fasa ut de verktyg som säkrar dagens skördar samtidigt som vi blockerar de nya.

Svenskt Växtskydd försvarar inte gårdagens kemi, vi försvarar förmågan att odla mat i Sverige. Om vi ska nå målen i Livsmedelsstrategin måste politiken sluta fatta beslut i isolerade ”stuprör”. Vi behöver en innovationsbrygga där miljöhänsyn och försörjningstrygghet vägs samman på ett ansvarsfullt sätt.